En morgon låg vår båt stilla. Det var vid en hög kust. Då ropade Xury tyst på mig. Ett stort lejon sov på stranden. En liten kulle gömde lejonet lite. – Xury, sa jag. – Gå i land och döda honom. Pojken blev mycket rädd. – Ska jag döda det? sa han. – Det kommer äta upp mig! Jag laddade vårt största gevär. Jag använde två kulor och siktade. Jag siktade mot huvudet. Men lejonet hade ett ben uppe. Kulan träffade benet och bröt det vid knät. Det reste sig och morrade. Men det föll ihop igen. Lejonet vrålade med ett hemskt ljud. Ljudet hördes över hela vattnet. Jag var förvånad. Jag hade inte dödat det. Lejonet försökte röra sig. Då tog jag det andra geväret och sköt igen. Den här gången träffade kulan huvudet. Det stora djuret föll till marken. Xury såg lejonet på marken. Då blev han modig igen. Han hoppade i vattnet med ett gevär. Han simmade till stranden. Han gick nära djuret. Han satte vapnet mot dess öra. Sedan sköt han en sista gång. Han ville vara säker. Lejonet måste vara dött. Han kunde inte skära av huvudet. Men han kom tillbaka till båten. Han bar på en av dess stora fötter. Jag förstod en sak. Huden var kanske värdefull. Så vi började arbeta. Arbetet tog hela dagen. Jag var inte bra på sådant arbete. Men till slut fick vi av huden. Vi lade huden på hyttens tak. Den skulle torka i solen. Senare blev den min säng.
Efter detta åkte vi söderut i tio eller tolv dagar. Vi hade lite mat kvar. Jag ville åka till Kap Verde-området. Jag hoppades hitta ett skepp från Europa där. Det var vår enda chans. Annars skulle vi dö. Efter tio dagar till såg vi land. Det bodde människor där. Vi såg människor från vår båt. De stod på stranden och tittade på oss. De var svarta och nakna. Xury sa till mig. Jag skulle inte gå i land. Han hade rätt. Jag visste det. Men vi behövde mat. Jag åkte närmare. Jag pratade med dem med tecken. Jag visade dem en sak. Vi skulle vänta i båten. De kunde hämta mat åt oss. Två av dem sprang in i landet. De kom snart tillbaka. De hade torkat kött och majs. De lämnade maten på sanden. Sedan gick de bort en bit. Vi rodde in till stranden. Vi tog maten och sedan kom de närmare oss igen.
Vi hade precis bytt varor. Det var ett konstigt byte. Då kom två stora, arga djur. De sprang från bergen mot havet. Ett djur jagade det andra. Folket på stranden blev mycket rädda. Ett av djuren var en leopard. Den simmade mot vår båt. Då laddade jag mitt gevär. Djuret kom nära. Då sköt jag. Jag sköt det rakt i huvudet. Leoparden sjönk i vattnet. Sedan kom den upp igen. Den kämpade för sitt liv. Den dog precis vid stranden. Ljudet och elden från mitt gevär förvånade folket. Några av dem föll till marken. De var rädda. Djuret var dött. Folket såg det. Då blev de modigare. De hjälpte mig dra upp det ur vattnet med ett rep. Det andra djuret var rädd för skottet. Det hade redan sprungit till bergen. Jag gjorde tecken till dem. De kunde få leopardens kött. Istället gav de mig leopardens hud. Huden var vacker och fläckig. Jag fick också mer mat. Och jag fick ett stort kärl med vatten. Vår båt var nu full. Xury och jag lämnade folket. De var vänliga mot oss och vi fortsatte vår resa.
Elva dagar senare såg jag land. Landet gick långt ut i havet. Jag trodde det var Kap Verde. Jag visste inte vad jag skulle göra. Då ropade Xury. – Herre, ett skepp med segel! Pojken var rädd. Han trodde skeppet jagade oss. Men jag visste en sak. Vår gamla herre kunde inte nå oss. Vi var för långt borta. Jag såg genast en sak. Det var ett portugisiskt skepp. Men skeppet åkte inte mot stranden. Jag måste kontakta dem. Så jag styrde vår lilla båt ut på öppna havet. Jag ville nå skeppet. Först trodde jag de skulle åka förbi. Jag blev ledsen. Men sedan såg besättningen oss. De tog ner sitt segel lite. Jag kunde komma närmare. Jag blev glad och hissade en flagga. Flaggan var en signal för hjälp. Sedan sköt jag med mitt gevär. De såg röken. De var snälla och väntade på mig. Efter ungefär tre timmar nådde jag dem. De tog mig ombord. Xury och alla mina saker kom också med. Jag var räddad från ett hopplöst liv. Jag blev mycket glad. Jag erbjöd genast kaptenen en belöning. Han fick allt jag ägde. En skotsk sjöman var ombord. Han hjälpte mig och kaptenen. Vi kunde prata med varandra. Jag berättade min historia. Jag var engelsman. Jag hade rymt från slaveri i Sallee. Men den portugisiske kaptenen var snäll. Han tackade nej till min gåva. – Jag tar ingenting av dig, sa han. – Jag har räddat ditt liv gratis. En dag kanske någon räddar mig. Jag tar dig till Brasilien. Dina saker är säkra där. Han höll sitt ord. Han tog hand om alla mina saker. Han gav mig en lista. Allt jag ägde stod på listan. Sedan ville han köpa min båt. Han erbjöd åttio silvermynt. Han skulle betala mig i Brasilien. Jag sa ja. Han erbjöd också sextio silvermynt för Xury. Jag ville inte sälja pojken. Han hade hjälpt mig mycket. Han hjälpte mig bli fri. Jag sa varför. Kaptenen förstod. Han hade en idé. Xury kunde bli fri om tio år. Men pojken måste bli kristen. Xury sa ja till det. Så jag lät kaptenen ta honom.
