Jag var en fånge i två år. Då fick jag en ny chans. Jag tänkte på frihet igen. Min herre hade lite pengar. Han började använda sin lilla båt. Han åkte på fisketurer. Han tog alltid med mig. Han tog också med en ung morisk pojke. Pojken hette Maresco. Vi rodde båten.
En morgon var det lugnt. Då kom mycket dimma. Vi såg inte landet. Vi var nära kusten. Vi rodde hela dagen. Vi rodde hela natten. Vi visste inte var vi var. Till slut kom morgonen. Då var vi långt ut på havet. Det var nästan tio kilometer. Vi arbetade hårt. Vi kom tillbaka till hamnen. Vi var trötta och hungriga.
Min herre var varnad. Han ville vara säkrare. Han tog den stora båten från mitt gamla engelska skepp. Han byggde en liten hytt i mitten. Det fanns skåp för mat och en kompass. Vi använde den nya båten för fisketurer. Jag var bäst på att fånga fisk. Så jag var alltid med honom.
En dag planerade han en resa. Han hade viktiga gäster. Han gav en order. Mer mat skulle lastas på båten. Tre gevär med krut och kulor kom också. De ville jaga fåglar och fisk. Nästa morgon var allt klart. Min herre kom till båten ensam. Hans gäster hade ändrat sig. Han sa det till mig. Sedan gav han mig en order. Jag skulle ta ut båten. En släkting till honom skulle följa med. Han hette Ismael. En pojke var också med. Vi skulle fånga fisk. Fisken var till en middag på kvällen.
Då såg jag min chans. Jag hade väntat på den. Jag hade en liten båt. Båten hade mycket mat och utrustning. Min herre var inte med oss. Tanken på flykt kom tillbaka. Den var mycket stark.
Min första uppgift var att skaffa mer mat. Jag pratade med Ismael. – Vi är slavar, sa jag. – Vi kan inte äta vår herres bröd. Han höll med. Han gick i land. Han kom tillbaka med en stor korg. Den hade kex. Han hade också tre krukor med färskt vatten. Han var borta en stund. Då bar jag min herres låda med sprit ombord. Jag gjorde det i hemlighet. Jag tog också med en stor bit bivax. Den vägde ungefär tjugofem kilo. Jag tog med snöre, en såg, en yxa och en hammare.
Sedan behövde jag mer ammunition. – Ismael, sa jag. – Vår herres gevär är på båten. Kan du hämta lite krut och kulor? Vi kan skjuta en fågel till oss själva. Han misstänkte inget. Han kom tillbaka med en påse av läder. Den hade ungefär sju hundra gram krut. En annan påse hade två och ett halvt kilo kulor. Jag hade också hittat krut i skeppets hytt. Jag fyllde en stor flaska med det. Vi hade allt. Vi seglade ut ur hamnen.
Slottet vid hamnen såg oss. Ingen brydde sig om oss. Vi var några kilometer ut på havet. Då tog vi ner seglet. Vi låtsades fiska. Vinden kom från nordost. Det var inte perfekt. Men jag ville bara vara fri. Jag ville bort från den hemska platsen. Efter en stund pratade jag med Ismael. Jag sa att vi inte fick någon fisk. Vi måste åka längre ut. Han höll med. Jag styrde båten. Jag åkte ytterligare fem kilometer ut till havs. Sedan gav jag pojken rodret. Jag gick till Ismael. Jag låtsades ta något bakom honom. Då tog jag tag i honom. Jag kastade honom överbord.
Han var en stark simmare. Han kom upp till ytan genast. Han ropade till mig. Han bad mig ta in honom. Han lovade en sak. Han ville följa med mig överallt. Han simmade snabbt efter båten. Han skulle ha nått oss. Jag gick in i hytten. Jag hämtade ett gevär och siktade på honom. – Du kan simma till land, sa jag. – Havet är lugnt. Kommer du nära båten? Då skjuter jag dig. Jag ska ha min frihet. Då vände han sig om. Han simmade mot land. Jag tror att han klarade sig.
Han var borta. Då vände jag mig till pojken. De kallade honom Xury. – Om du är trogen mot mig, sa jag. – Då ska jag göra dig till en stor man. Men om inte, måste jag kasta dig i havet också. Pojken log. Han såg snäll ut. Jag kunde lita på honom. Han lovade att vara trogen. Han lovade att följa med mig. Från den stunden arbetade vi tillsammans. Vi flydde tillsammans.
Man kunde fortfarande se Ismael. Då styrde jag rakt ut mot havet. Någon på land kunde se oss. De skulle tro en sak. Jag åkte mot Gibraltars sund. Men det blev mörkt. Då ändrade jag kurs. Jag åkte söderut längs kusten. Vinden var frisk och havet var lugnt. Nästa eftermiddag var vi långt borta. Jag tror vi var 240 kilometer söder om Sallee. Min herre kunde inte nå oss.
I fem dagar seglade jag vidare. Jag var rädd för morerna. Jag stannade inte. Jag gick inte i land. Till slut ändrade vinden riktning. Jag kände mig säker då. Ingen jagade oss. Jag ankrade vid en liten flod. Mitt största problem var färskt vatten. Det blev mörkt. Vi hörde hemska ljud från stranden. Vilda djur vrålade och ylade. Pojken var mycket rädd. Han bad mig stanna. Vi skulle inte gå i land före gryningen. Jag höll med. Men jag var rädd för männen på dagen. Kanske var de farliga. Kanske var de som lejonen på natten.
Vi sov inte mycket. I mörkret såg vi stora djur. De kom ner till vattnet. De tvättade sig. Deras rop hördes över vattnet. Vi var båda rädda. Men sedan hörde vi ett djur. Det simmade mot vår båt. Då blev vi ännu räddare. Vi kunde inte se det. Vi kunde höra dess tunga andning. Djuret var bara några meter bort. Då tog jag ett gevär och sköt. Djuret vände genast om. Det simmade tillbaka till stranden. Skottet hördes över land. Då kom ett svar. En kör av hemska rop kom från land. Det övertygade mig. Vi kunde inte gå i land på natten.
På morgonen hade vi inget val. Inget vatten fanns kvar i båten. Xury ville gå ensam. – Om vilda män kommer, sa han. Han pratade dålig engelska. – De äter mig, du åker iväg. Han var trogen. Jag blev glad. – Vi ska båda gå, svarade jag. – Om de kommer, äter de ingen av oss. Vi gick i land. Vi hade våra gevär. Vi hade två krukor för vatten.
Jag vaktade nära båten. Xury gick en bit in i landet. Snart såg jag honom springa tillbaka. Jag var rädd. Kanske jagade någon honom. Men han kom närmare. Då såg jag en sak. Han bar ett djur. Djuret liknade en hare. Han hade skjutit det. Det var ännu bättre. Han hade hittat en källa. Den hade bra, färskt vatten. Han hade inte sett några människor. Vi hittade snart mer vatten. Floden hade färskt vatten vid lågvatten. Vi fyllde våra krukor. Vi lagade haren. Xury hade dödat den. Sedan gjorde vi oss redo. Vi skulle fortsätta vår resa.
