Vårt skepp lämnade Humber. Då började vinden blåsa. Havet blev mycket vilt och hemskt. Jag hade aldrig varit på havet. Jag blev mycket sjuk och rädd. Jag tänkte på mina handlingar. Gud straffade mig och det var rättvist. Jag hade lämnat min fars hus. Jag mindes mina föräldrars varningar. Min far grät och min mor bad. Jag visste att jag var olydig.
Stormen blev värre. Vågorna blev högre. Jag trodde att varje våg skulle svälja oss. Jag var mycket rädd. Jag svor till Gud. Om Gud räddade mitt liv på denna resa skulle jag åka hem. Jag skulle åka direkt till min far. Jag skulle aldrig sätta min fot på ett skepp igen. Jag tänkte dessa tankar under hela stormen.
Men nästa dag var vinden borta. Havet blev lugnt. Vädret blev fint och solen sken på kvällen. Min rädsla började försvinna. Min vän kom till mig. Han hade tagit med mig på skeppet. Han log och klappade min axel. – Nå, Bob, sa han. – Hur mår du nu? Du var nog rädd i natt. Det var bara lite vind. – Lite vind kallar du det? svarade jag. – Det var en hemsk storm. – En storm, din dumbom? svarade han. – Det var ingenting. Kom, vi gör lite punch. Då glömmer vi allt.
Vi gjorde som alla sjömän gör. Punchen gjordes och jag drack. Då glömde jag allt. Jag glömde min ånger och mina löften. Jag glömde min rädsla. Havet blev lugnt igen. Då blev jag också lugn. Jag ville glömma mina dåliga beslut.
Vårt skepp kom till Yarmouth Roads. Vinden var dålig. Vi måste ankra där. Vi väntade i nästan åtta dagar. På den åttonde dagen började en mycket värre storm. Den här gången såg jag rädsla. Den fanns i de mest erfarna sjömännens ansikten. Kaptenen arbetade hela tiden för att rädda oss. Han sa tyst för sig själv: – Herre, hjälp oss! Vi kommer alla att dö!
Jag klättrade upp från min hytt. Synen var hemsk. Havet var högt som berg. Vågorna slog över vårt däck hela tiden. Jag såg andra skepp omkring oss. De hade stora problem. Några hade kapat sina master. Ett skepp framför oss hade sjunkit helt. Vårt skepp kämpade i de stora vågorna. Besättningen bad kaptenen kapa förmasten. Han ville inte, men han sa ja. Masten försvann. Då skakade huvudmasten skeppet mycket. De måste kapa den masten också. Då var vårt däck tomt.
Det värsta var inte över. Mitt i natten ropade en man. Skeppet hade ett hål och tog in vatten. Det var över en meter vatten i lastrummet. Någon kallade alla män till pumparna. Vid de orden dog mitt hjärta. Männen väckte mig. De sa att jag kunde pumpa som alla andra. Jag arbetade med dem. Kaptenen såg att vi höll på att sjunka. Han började skjuta med en pistol. Det var en signal för hjälp. Ljudet överraskade mig så mycket. Jag svimmade. En annan man puttade undan mig med foten. Han lämnade mig. Han trodde att jag var död.
Ett lätt skepp låg för ankar framför oss. De såg vår signal. De skickade modigt en båt för att hjälpa oss. Det var mycket svårt för dem att komma nära. Våra män kunde kasta ett rep till dem. En efter en kom vi i deras båt. Vi lämnade vårt eget skepp. Precis då började det sjunka. Vi hade lämnat henne i knappt femton minuter. Då såg vi vårt skepp försvinna under vågorna.
Männen kämpade med årorna. Det var en lång kamp. Efter ett tag lyckades vi komma i land nära Winterton. Därifrån gick vi till Yarmouth. Där var stadens viktiga män snälla mot oss. De gav oss pengar. Pengarna räckte för en resa till London. De räckte också för en resa tillbaka till Hull.
Men mitt dåliga öde drev mig framåt. Jag var mycket envis. Ingenting kunde stoppa mig. Min väns far var kapten på skeppet vi förlorade. Han tog mig åt sidan. – Unge man, sa han. Han tittade allvarligt på mig. – Du borde aldrig åka till sjöss igen. Du borde se detta som ett tydligt tecken. Du är inte menad att vara sjöman. Jag berättade lite av min historia för honom. Jag hade rymt hemifrån. Min far ville inte det. Hans ansikte blev mörkt. – Vad har jag gjort, sa han argt. – En olycklig person kom till mitt skepp. Kanske hände allt detta på grund av dig. Som Jonah i bibeln. Åk tillbaka till din far. Tro mig, du måste göra det. Annars kommer du bara att möta olyckor. Din fars ord kommer att bli sanna.
Jag svarade honom inte mycket. Snart reste jag till London landvägen. På vägen kämpade jag med mig själv. Vad skulle jag göra? Mitt förnuft sa åt mig att åka hem. Men min skam stoppade mig. Jag kunde inte stå ut med tanken. Mina grannar skulle skratta åt mig. Jag har sedan dess tänkt på det. Unga människor är konstiga. De skäms inte för sina synder. Men de skäms för att ångra sig.
Jag stannade i London en tid. Minnet av min rädsla blev svagare. Då försvann min önskan att återvända hem. Till slut övergav jag tanken helt. Jag började leta efter en ny resa.
