Jag föddes år 1632. Staden hette York och min familj var bra. Min far kom från Bremen i Tyskland. Han var en köpman och han tjänade mycket pengar. Sedan slutade han arbeta. Han flyttade till York. Där gifte han sig med min mor. Hennes efternamn var Robinson. Mitt namn var först Kreutznaer. Men i England ändrade folk namnet. Vi började kalla oss Crusoe. Mina vänner kallade mig alltid det.
Jag hade två äldre bröder. En bror var soldat i engelska armén. Han dog i ett slag nära Dunkerque. Han slogs mot spanjorer. Något hände min andra bror. Jag visste aldrig vad. Mina föräldrar visste inte heller något om mig.
Jag var den tredje sonen. Jag lärde mig inget yrke. Mina tankar handlade om resor. Min far hade en plan för mig. Jag skulle studera juridik. Men jag ville bara resa till sjöss. Den önskan var mycket stark. Jag lyssnade inte på min fars order. Jag lyssnade inte på min mor. Jag lyssnade inte på mina vänner. Denna önskan ledde till ett hemskt liv.
En morgon ropade min far på mig. Han var en klok och allvarlig man. Jag gick till hans rum. Han var sjuk och stannade i rummet. Han pratade allvarligt om min plan. Han frågade om mina skäl. – Varför vill du lämna ditt hem? sa han. – Du har inget annat skäl. Du vill bara resa. Han sa sedan en sak. Du kan bygga ett bra liv här. Du kan arbeta hårt och leva ett skönt liv.
Han sa en sak. Äventyr är för två sorters män. De är fattiga och desperata. Eller de är rika män. De vill bli stora. – Ditt liv är i mitten, sa han. Han hade levt länge. Han visste en sak. Det livet är mycket bra. Man är lycklig där. Man är inte fattig och ledsen. Man är inte rik och avundsjuk. Livet i mitten ger frid och mat. Det ger också hälsa och glädje.
Han bad mig noga. – Välj inte ett olyckligt liv, sa han. Ditt liv kan bli bra här. Jag ska hjälpa dig. Du kan leva ett bra liv här. Men jag hjälper dig inte med olyckor. Jag ber dig inte resa. Sedan sa han en sista varning. Han pratade om min äldre bror. Brodern lyssnade inte på råd. Han gick med i armén och dog.
– Du gör ett dumt val, sa han. – Gud välsignar dig inte. Du kommer ångra dig, sa han. Då kan ingen hjälpa dig. Tårar rann på hans ansikte. Han var mycket ledsen. Han kunde inte prata mer.
Hans ord gjorde mig ledsen. Då bestämde jag mig för en sak. Jag ville inte resa utomlands. Jag skulle stanna hemma. Min far önskade det.
Men jag glömde det efter några dagar. Snart ville jag rymma igen. Jag ville hitta en enklare väg. Jag pratade med min mor. Hon var på gott humör då. Jag sa till henne: – Mina tankar handlar bara om resor. Jag vill se världen. Jag kan aldrig stanna här. Jag sa en sak till. – Pappa borde säga ja. Det är bättre. Annars reser jag utan hans ja. – Låt mig göra en resa, sa jag. – Jag lovar en sak. Jag kommer tillbaka. Sedan ska jag arbeta mycket hårt.
Min mor blev mycket arg. – Det är ingen idé att prata med far, sa hon. – Han kommer aldrig säga ja. Det blir din undergång. Hon sa också: – Jag hjälper dig inte med din undergång.
Jag hörde en sak senare. Hon berättade allt för min far. Han lyssnade och blev orolig. Han suckade. Han sa till henne: – Pojken kan vara lycklig här hemma. Men han reser bort. Då blir han mycket, mycket olycklig.
Jag var hemma i nästan ett år. Jag lyssnade inte på förslag om ett arbete. En dag besökte jag staden Hull. Jag träffade en vän där. Hans far hade ett skepp. Vännen skulle segla till London. – Kom med oss, sa han. – Resan kostar dig inget. Jag frågade inte min far. Jag frågade inte min mor.
Den första september 1651 åkte jag. Jag sa inget till mina föräldrar. Jag bad inte Gud om hjälp. Jag bad inte min far om lov. Jag gick ombord på skeppet. Skeppet skulle till London.
