Resan tog tjugotvå dagar. Sedan kom vi säkert fram till Brasilien. Vi var i All Saints' Bay. Kaptenen från Portugal var en ärlig man. Han var också snäll. Jag ville sälja några saker. Han köpte mina pistoler och en låda med flaskor. Han köpte också bivax. Jag fick betalt för skinnen från leoparden och lejonet. Totalt hade jag ungefär 220 silvermynt. Jag hade en liten förmögenhet. Sedan började jag ett nytt liv.
Jag hittade ett rum hos en ärlig man. Han ägde en plantage. En plantage är en stor gård. Där odlade man socker. Jag bodde hos honom ett tag. Jag lärde mig arbetet. Jag lärde mig om socker. Jag såg plantageägarna. De levde bra och de blev rika snabbt. Jag ville också bli en plantageägare. Men jag behövde ett papper först. Jag måste få bo i landet. Jag behövde också mina pengar från London.
Jag fick ett papper. Då fick jag bo i landet. Sedan köpte jag land för mina pengar. Min plantage låg bredvid en annan mans land. Han hette Wells. Han var från Portugal men hans föräldrar var engelska. Vi hade samma situation. Vi blev goda grannar. De första två åren hade vi lite pengar. Vi odlade mat till oss själva. Det tredje året var vårt land bättre. Då odlade vi tobak. Vi förberedde också för sockerrör. Jag behövde hjälp. Jag tänkte på Xury. Jag saknade honom mycket.
Jag hade gjort mitt val. Jag kunde inte ändra det. Jag måste fortsätta. Jag hade ett arbete. Det var inte rätt för mig. Jag hade lämnat min familj. Jag hade glömt min fars råd. Det kändes konstigt. Jag hade ett bra liv nu. Min far hade pratat om det livet. Men jag var femtusen kilometer hemifrån. Främlingar var runt mig. Ibland sa jag till mig själv. Jag levde som en man på en ensam ö. Senare blev den jämförelsen sann.
Den snälla kaptenen var kvar i tre månader. Han räddade mig. Innan han reste gav han mig ett gott råd. Rådet handlade om mina pengar i London. Han sa en sak. Jag skulle skicka efter hälften av pengarna först. Hundra pund. Då var risken mindre. Pengarna kunde komma fram säkert. Sedan kunde jag skicka efter resten. Jag tyckte det var ett bra råd. Jag förberedde breven till honom. Jag skrev om mitt liv som slav. Jag skrev om min flykt. Brevet var till änkan. Hon var änka till kaptenen från Guinea. Jag bad henne om mina pengar.
Kaptenen höll sitt ord. Han kom till Lissabon. Där skickade han mina brev till London. Änkan skickade inte bara pengarna. Hon skickade också en fin present. Presenten var till kaptenen från Portugal. Han hade varit snäll mot mig. Mina hundra pund användes till engelska varor. Kaptenen tog med dem till mig i Brasilien. I lasten fanns verktyg till min plantage. Det fanns många saker av järn. Jag hade inte tänkt på de sakerna själv. Kaptenen använde också sin present. Han köpte en tjänare till mig. Tjänaren skulle arbeta för mig i sex år.
Jag var nu mycket rik. De engelska varorna var bra i Brasilien. Jag sålde dem för mycket pengar. Jag fick fyra gånger mer pengar. Jag var nu rikare än min granne. Först köpte jag en svart slav. Jag köpte också en annan europeisk tjänare. Min plantage blev större och bättre. Men jag fick nya tankar. Jag började tänka på stora projekt. Projekten var för svåra för mig.
Jag levde så i fyra år. Min plantage gick mycket bra. Jag pratade ofta med andra plantageägare. Jag berättade om mina resor till kusten i Guinea. Jag beskrev handeln. Man kunde byta små saker mot guld. Pärlor och knivar var bra. Man kunde också få elfenben och slavar. Slavar var viktiga för plantagerna.
De lyssnade alltid noga. En morgon kom tre män till mig. De hade en hemlig plan. De behövde tjänare till sina plantager. De hade tänkt på mina historier. De ville skicka ett skepp till Guinea. De ville hämta slavar. Men slavhandeln var inte tillåten. De ville göra det i hemlighet. De ville ta slavarna i land på natten. Sedan skulle de dela på slavarna. De erbjöd mig ett arbete. Jag skulle sköta handeln på kusten. Jag skulle få en del av slavarna som lön. Jag behövde inte betala några pengar.
Jag hade en bra position. Min plantage blev större och bättre. Jag kunde bli rik. Förslaget var en dum idé. Jag kunde bara fortsätta som förut. Då skulle jag vara rik om några år. Men jag kunde inte säga nej. Jag förstörde alltid saker för mig själv. Jag ville resa till sjöss igen. Min fars råd betydde ingenting. Jag sa ja till männen.
De lovade att sköta min plantage. Jag var inte där. Vi skrev ett avtal. Jag skrev också ett testamente. Ett testamente är ett papper om ens saker. Jag lämnade mina saker till kaptenen från Portugal. Han hade räddat mitt liv. Jag var försiktig med mina saker. Men jag var inte försiktig med mig själv. Då skulle jag aldrig ha rest.
Jag gick ombord på skeppet den första september 1659. Det var samma dag som jag lämnade min far. Det var åtta år sedan i Hull. Vårt skepp var ganska litet. Det hade sex kanoner och fjorton män. Vädret var bra i tolv dagar. Sedan kom en hemsk storm. I tolv dagar till drev vi med vinden. Stormen förde oss vart den ville. En av våra män dog i feber. Två andra män spolades överbord.
Stormen blev lugnare. Då såg kaptenen var vi var. Vi hade drivit till kusten vid Guiana. Det var långt norr om Brasilien. Skeppet var trasigt och läckte. Vi kunde inte resa tillbaka till Brasilien. Vi bestämde oss för att segla till Barbados. Vi hoppades på hjälp. Hjälp från de engelska öarna. Men vår resa skulle bli annorlunda. En andra storm kom. Den förde oss västerut. Vinden var mycket stark. Inga andra skepp var där. Våra liv var nu i havets händer.
